Rätt diagnos

Det diskuteras mycket om olika diagnoser idag. Och det tycks mycket också om detta med diagnoser. En del anser att det är alldeles för lätt att få en neuropsykiatrisk diagnos, ni vet som, t.ex. ADHD….

“På min tid så fanns ingen av dessa diagnoser…”

Känner du igen kommentaren? Den är ganska vanlig.

Nej, dessa diagnoser fanns inte på den tiden men det beror ju på att den kunskapen hade vi inte då. Några av mina klasskompisar på högstadiet, de gick i OBS-klass vissa lektioner. Detta för att de var störande i klassrummet, busiga men oftast roliga och charmiga. Eller hur?

Men idag vet vi att några i klassen hade troligtvis en neuropsykiatrisk diagnos, och egentligen så var ju tanken bra att de fick gå undan och vara i en mindre  grupp av elever. Så de kunde koncentrera sig bättre. Tanken var bra trots okunskap. Här gav vi eleverna verktyg utan att ha en diagnos. Galet bra.

Men tillbaka till nutid- hur gör vi idag och hur viktigt är det med rätt diagnos egentligen?

Vi är betydligt bättre på att sätta diagnoser idag men det är rent ut sagt bedrövligt med att kunna ge rätt verktyg.

Detta ser säkert olika ut i olika kommuner såklart men många famlar runt och kämpar på. Försöker verkligen. På sitt sätt. Mår otroligt dåligt på vägen med depressioner och ångest som sällskap. Vilket oftast leder till dålig självkänsla. Misslyckanden gång på gång.

Läste en artikel idag om geovetaren Elisabet Carlsson som innan hon diagnostiserades med add hade ett ansträngande liv. Stukat självförtroende, depressioner och stress. Idag står hon bättre rustad för att möta vardagen. – Jag har fått kämpa så mycket genom åren. Men nu är jag på rätt ställe, nu ska jag bara fokusera på det positiva med att ha specialegenskaper. Hon fick sin diagnos vid ca 40 års ålder.

Det var någon gång på mellanstadiet som hon tappade sitt självförtroende.  Hon började tro på det där som lärarna sa. Att hon inte fattade. Att hon var dum i huvudet. Och även om hon senare i livet förstod att hennes problem inte hade med intelligens att göra, utan berodde på att hon hade svårt att koncentrera sig, så har hon varit väldigt hård mot sig själv. Bannat sig själv när det inte har funkat och att ”skärpa sig”.

Det är otroligt slitsamt och tar mycket energi att orka. Idag har hon fått rätt medicin men också lärt sig strategier och hon har fått rätt verktyg att klara av sin vardag. Hon berättar att hon har lärt sig att sänka garden och minska kraven på sig själv.

En berättelse som verkligen visar på vikten av att få rätt diagnos men också hur viktigt det är att få rätt verktyg, strategier och hjälpmedel som underlättar vardagen.

Min uppfattning är att många verksamheter inom bl.a. psykiatrin kan bli MYCKET bättre så att just den människan kan få individuell hjälp som just den BEHÖVER. Men också att samordningen & samarbetet mellan instanser som Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen & Psykiatrin behöver ses över. Inte lätt att vara patient i denna djungel.

Jag kan förstå varför det blir så många människor idag som hamnar utanför samhället. Som blir utslagna & utan pengar. För du måste klara av att komma ihåg saker, datum, medicinuttag men också behöver du tillgång till en dator och internet för att kunna skicka in en blankett för att kunna förlänga din sjukskrivning. Hur många har det?

Okey, hur är det då med individuell vård? Svar på den är,  nej det är det inte. Utan vi kör samma på alla. Individuella samtal? Nej det går inte alla ska delta i gruppsamtal, just nu….

Det är ungefär som att säga till en diabetiker att du får samma insulinsort & dos som alla de andra får….för det är så vi jobbar här, just nu.

Eller frisören som endast klipper samma frisyr på alla för det är endast den vi gör här, just nu.

Alltså, på riktigt- det fungerar inte.

Kram M