“Hög smärttröskel?”

Har du hört talas om det uttrycket? Ja det tror jag att du har gjort, speciellt om du arbetar med barn, unga vuxna och vuxna med intellektuell funktionsvariation. Där förekommer det fortfarande, och ofta.

Det sprang jag på bland det första jag gjorde när jag var ny som LSS-Ssk. Och det gjorde mig ännu mer nyfiken, och funderade på om det verkligen är så?

Då i början av 2000-talet så tyckte personalen att, om personen var arg och orolig så behövdes det ökas på med lugnande läkemedel, neuroleptika, vilket skulle göra att hen skulle bli lugnare helt enkelt. Då fanns det inte en tanke på att detta beteende kunde bero på en fysisk smärta. 

Det var då jag förstod att det behövdes ökad kunskap om detta, till alla i hela vårdkedjan.

För även om stödassistenten upptäckte eller såg ett förändrat beteende hos hen, så togs det inte emot så bra till sjuksköterskorna. Och i nästa steg, till vårdcentralerna- togs det inte alls emot!

I dagens arbete 2017 händer det fortfarande att vi som arbetar i nätverket med personen väljer att se olika saker och det blir mycket avvaktande. Och ett lidande för personen det handlar om.

Tänk dig själv att ha riktigt riktigt ont- och ingen runt omkring dig förstår vad du säger…. men du hör;

“- Vi måste jobba mer med strukturen, strama upp det lite för henne! För schemat fungerar inte längre, hon är så utåtagerande nu!”

Detta är inte enkelt att veta vad som är vad, är det smärta eller oro? Men vi kan börja med att ta bort det gamla förlegade uttrycket hög smärttröskel, när vi tänker att hen känner smärta, då har vi kommit en bra bit på väg.

Och tänka för VEM, och VARFÖR ska vi göra VAD?

Så jag kommer nu med glädje att skriva min bok för jag vet att vi kan göra det så mycket bättre med rätt kunskap och bra dokumentation.

Kram M