“Är vi medvetna om vad vi säger och hur vi säger det?”

Det tror inte jag.

Jag läste en artikel i det senaste numret av Vårdfokus ( som är sjuksköterskornas fackliga tidning) där sjuksköterskan Susanne Östman skriver att vi behöver sluta använda uttrycket “sätta en nål”. Just att “Sätta en nål” behövs ibland om patienten behöver vätska intravenöst, alltså direkt in i blodet. Eller mediciner som ges direkt in i blodet. Men det är ju så att den vassa nålen tas bort och kvar är endast en mjuk tunn plastslang. Så man kan alltså lätt böja på sin arm. Ingen fara.

Alltså hur informerar vi?

Men när vuxna normalstörda tror att det sitter kvar en vass nål i armvecket och vågar inte böja på sin arm. Vågar inte somna på natten av rädsla för att armen ska då böja sig.

Informationen behöver bli mycket bättre och tydligare så att inte patienten blir rädd.

Så när t.o.m. “normalstörda” blir rädda och oroliga inför blodprovstagning och liknade, tänk då vad personerna med en intellektuell funktionsvariation kan känna inför läkarbesök, tandläkarbesök eller sjuksköterskebesök?

Det jag menar med detta inlägg är att det behövs mycket pedagogiska förberedelser i form av bilder och text, mycket mer än vad vi gör, för att underlätta och förbereda brukaren på vad som kommer att ske. Det räcker inte med bara ord eller att vi tror att hen förstår. Utan att vi verkligen ser till att hen förstår. Det är vår uppgift.

Min erfarenhet är att många personal tror att brukaren förstår med endast det vi kommunicerar. Men så är det inte.

Vilken förberedelse behöver just den personen?

Ta mer hjälp av kommunikationshjälpmedel, och ska det bli riktigt bra – gör informationen tillsammans med anhöriga, arbetsterapeut, padagog, sjuksköterska, sjukgymnast osv.

Detta vet jag ju att du som arbetar ute i verksamheterna är riktigt bra på, så jag tycker bara att du ska köra på så brukaren verkligen förstår vad vi menar!

Ha mycket fantasi också, det underlättar!

Kram M