”Kan okunskap döda?”

Denna titel på ett seminarium väckte mitt intresse på att delta. Det var FUB som anordnade detta seminarium. (Föreningen för Utvecklingstörda Barn)

Svar JA. Okunskap kan döda såklart.

Så är det ju inom mycket men detta seminarium handlade om personer med intellektuell funktionsnedsättning och deras hälsa. Hur ser den ut? Det är forskat på att många dör i förtid pga tex missad bröstcancer. Varför är det så?

Beror det på att kvinnor inom målgruppen inte får kallelse till mammografi?

Nej det beror inte på det för kallelser kommer. Utan mycket beror på att kvinnor med en intellektuell funktionsnedsättning inte förstår vad det innebär att göra en mammografi och vi i nätverket, både anhöriga och professionella inte har kunnat förklara på ett bra sätt så att de förstår. Så är det. Och då tackas det nej och man åker inte iväg till den planerade undersökningen.

Och då missas ju en ev upptäckt av bröstcancer. 

Glädjande nog finns det nu en framarbetad broschyr på lättläst och med bilder som underlättar förståelsen. Den är gjord av FUB och RCC. (Regionalt CancerCentrum)

Broschyren om mammografi på lättläst

Detta är ju så bra!! Hurra!

Detta är ju en bit på väg men hälsa är ju mycket mer än så. Jag har skrivit om det så många gånger tidigare.

Hur fungerar det på Primärvården i Sverige? Vilken kunskap finns det hos de professionella där? Tyvärr inte så mycket ännu men på vissa VC i Sverige fungerar det riktigt bra på och på vissa skitdåligt helt enkelt. Och varför är det så?
Denna fråga ställde jag på ett seminarium där man diskuterade patientlagen och vad händer om den inte följs?

Representanten från SKL och från LÄKARFÖRBUNDET svarade att det berodde dels på okunskap men också att läkarna på VC har en stressig arbetsmiljö- alltså för många patienter som är listade. Det kan jag förstå men tanke på att landstinget har dragit ner på sängplatser på sjukhusen och VC ska ta emot patienterna istället. Vilket det inte är uppbyggt för. Tyvärr. Jag fick väl inte bättre svar på min fråga mer än att det är mycket som är på gång och allt tar sin tid…

Föreningen JAG hade mycket bra diskussioner och samtal i sitt tält. Där de assistentberättigade bl.a. läste upp jättefina berättelser om sig själva ihop med sin assistent. De hade bra intervjuer med politiker från varje parti där de fick svara på hur de ser på rätten till assistans. Att kunna få leva ett fritt liv och vara delaktig. Diskuterade också om arbetsmöjligheter, hur ser det ut nu och hur skulle man vilja ha det i framtiden?

Förutom många andra bra seminarier som jag var på så slank jag in på ett intressant seminarium om hur ser vi och tänket på hälsan hos äldre människor?

När vi blir gamla och kanske får demenssjukdomar och behöver flytta till äldreboenden. Vad händer då?

Många blir ju sittande och kommer inte ens ut i friska luften. Så är det, och så var det även då min mamma bodde på ett demensboende i Uddevalla. Hon har alltid älskat att promenera och att vara i naturen. Men så fort hon flyttade in på boendet, ja då kom hon inte ut varje dag. Utan det blev mer sporadiskt när det fanns personal som var engagerad och tog sig den tiden med mamma. Men av hennes fyra år som hon bodde där så var det nog mest jag och min syster som tog ut henne på promenad.

Såklart beror det på att man är för få personal på boendet. Det ska hinnas med mat, hygien, mediciner, tvätt och städ…och att då prioritera att få ut patienterna eller de boende, är kanske inte så hög. Alla gör liksom sitt jobb. Eller hur?

Och då blev jag SÅ GLAD när jag fick lyssna på en fantastiskt person som hade ett seminarium om HÄLSA för äldre! Hon heter Liberta Mehmedi och arbetar som HÄLSOCOACH på ett äldreboende i Sverige! Det heter Aleris Norrgården.

Hon visade bl.a. filmer på äldre människor som hon  arbetar med på äldreboendet. En av personerna var från början deprimerad och var sängliggande och ville inte göra något, och det var ”Anna 95 år”. Anna hade hela sitt liv älskat att vara utomhus och i naturen. Men hade blivit precis som min mamma, blivit sittande inomhus.

Men att få röra på sig och att få komma ut i naturen är ju faktiskt LÄKANDE. Och man mår bättre. Så sakta men säkert kunde de få med sig henne ut, lite längre och längre stunder. Och i slutet av filmen låg hon på rygg i gräset och sa;

”-Jag älskar livet!”

Och en annan kvinna ”Maja 87 år” som också bor på äldreboendet har nu börjat med att träna boxning. Hon säger så härligt i filmen, ”- kom så ska ni få er en omgång!” sittande med boxningshandskarna på och ett stort leende på sina läppar!

Helt fantastiskt var det att lyssna och att se filmerna som visades. Jag blev rörd. För jag vet hur viktigt det är att få träna utifrån sina egna vilkor och att få komma ut dagligen. Det ger en otrolig glädje, en livsglädje som kan få hålla livet ut. Även om man bor på ett äldreboende. Vi får aldrig glömma personen bakom diagnoserna.

Tänk om HÄLSOCOACHER snart kommer att finnas på ALLA boenden som finns i hela Sverige! Både inom LSS och på äldreboenden, det hade varit SÅ bra! Det skulle jag verkligen vilja. Vad tycker du?

Tack för mig!

kram M