Är det så vi ska ha det?

Att till varje pris ska någon vinna. En maktkamp som pågår mellan personal och chef och anhöriga. Prestigen stiger. Vem vet bäst om brukaren?

Och mitt upp i detta “krig”, som jag vill kalla det, så blir ju bemötandet mot varandra oerhört dåligt. Och det drabbar ju brukaren. Som pga. sin intellektuella funktionsnedsättning inte kan tolka och förstå varför personalen är irriterad på henne när dem egentligen är irriterade på pappan/mamman eller på sin chef eller på sig själv…

Jag får lyssna på olika berättelser från många runt om i landet om hur det kan fungera ute i våra verksamheter. Dels när jag är ute på mina föreläsningar men också via mail och telefonsamtal. Det är från personal, chefer och anhöriga som berättar. Jag är verkligen tacksam och stolt över att de vill berätta för mig. Att jag inger ett förtroende att de vill.

Då jag själv har arbetat professionellt som LSS-sjuksköterska i tio år vet jag att det kan bli strider inom verksamheten. Det kan vara att personalgruppen inte är överens, och att det har blivit informella ledare i arbetsgruppen, dålig ledning och för lite kunskap för all personal som arbetar inom LSS. Då menar jag både chefer och personal på t.ex. gruppboenden.

Och det är så lätt att dras med i denna “strid” då alla vill ha en tillhörighet inom personalgruppen och det är skönt att ha något gemensamt som alla kan skylla på, i det här fallet anhöriga. Jag vet, har egen erfarenhet.

Blev så himla ledsen efter samtalet

Och jag fick ett samtal igår från en pappa till en dotter som bor på en gruppbostad inom LSS, någonstans i Sverige. Vi pratade över en timma om hans dotters situation. När jag la på luren var jag så ledsen och besviken över det jag nyss hade fått lyssna till.

Hans dotter är på ca 5-6 års utvecklingsålder, hon har ett tal och kan förstå men hon kan inte läsa och skriva. Och när man träffar henne så syns det ingenting i hennes utseende att hon har en intellektuell funktionsnedsättning. Detta gör att det under en tid har ställts för höga krav på henne och det har lett till en psykisk ohälsa. Hon trivs inte längre på sitt boende, är rädd för viss personal och uttrycker att hon inte vill leva längre. Är otrygg helt enkelt.

Hur gör man nu då när man vet detta?

Alla har ju sin syn på storyn, eller hur?

Men det första som kommunens verksamhet behöver göra är, eftersom det är dem som är professionella i detta. Det är att tänka, för vems skull är vi på jobbet? Och svaret på det borde ju vara BRUKAREN. Och fokus ska vara vad behöver brukaren för stöd och pepp, för att kunna må bra i sitt egna liv?

Sen verkligen lyssna på vad i detta fallet anhöriga har att berätta. Och vi som lyssnar, påminna oss om att det är deras BARN det handlar om. Och att känna sig orolig över sina egna barn kan vi alla känna igen oss i.

Nästa steg är att kunna möta denna oro som i detta fallet, den anhöriga känner och har över sitt barn, på ett bra sätt. Och det är ofta här vi i kommunen brister. Många uttryck som kan komma under dessa möten är t.ex. “släpp det här nu vi tar hand om henne” eller “hon är vuxen nu och får bestämma själv” eller “du lägger dig i för mycket, låt oss sköta detta”

För att kunna möta någons oro behöver de som lyssnar ha en förstående inställning. Och då MÅSTE prestige vara helt borta. Och lyssnarna som i detta fallet är kommunens ledning, kunna säga vi har arbetat fel med ditt barn. Detta får vi göra bättre och göra om. Att göra fel kan ju alla göra och det är bra att ha med sig i detta viktiga arbete. Har vi med oss det tänket kan vi också  göra om.

För vad behöver hans dotter?

  1. Alla som arbetar med henne ska vara medveten om vilken utvecklingsålder hon har och vad innebär dessa olika utvecklingsåldrar?
  2. Och hur kan vi arbeta för att göra henne trygg igen på boendet?
  3. Att alla i arbetsgruppen är överens och arbetar lika och att de har positivt stöd från ledning. Kontinuerlig utvärdering.
  4. Ett bra samarbete med anhöriga.

Då kan det bli riktigt bra.

För detta är ett ansvar som kommunen eller privat aktör måste ta. Och att kunna ta emot anhörigas oro när deras barn uttrycker att de inte mår bra är för mig en självklarhet. Som denna pappas dotter som inte vill leva längre. Det är allvar. Då MÅSTE prestigen bort och att personal och chefer börja fokusera på vad brukaren behöver mer av i sitt liv för att kunna må bra.

Att till varje pris ska någon vinna. En maktkamp som pågår mellan personal och chef och anhöriga. Prestigen stiger. Vem vet bäst om brukaren?

Den som ska vinna är ju BRUKAREN, eller hur?

Tack för mig och kram till er alla!

M