Ibland undrar jag över om vi ser andra människor. På riktigt alltså. Om vi kan se att någon är ledsen och inte mår bra eller är förvirrad?

GLÄDJE tror jag vi lättare ser.

Att se att något inte stämmer hos en person vi kanske inte känner och att sen våga agera i dagens samhälle kräver ju en insats från oss. Det behövs tid. Och såklart också ett visst mod men också kunskap och medmänsklighet att våga agera.

Vad är det som behövs?

Min egen reflektion med detta är att det mesta handlar om tiden att man inte agerar. Att man kanske ser men tänker att jag hinner inte och det är säkert någon annan som agerar eller gör något…

Men ibland finns det inte någon annan som gör något. Utan din insats hade behövts.

Det kan handla om små saker och större saker

Jag gjorde en liten insats igår. Och detta berättar jag inte för att slå mig själv på bröstet och få beröm utan att helt enkelt för att berätta hur viktigt det är att göra något.

Jag såg och agerade 


Igår kom jag åkande i bilen på väg för att hämta upp min son för vi skulle äta lunch ihop. Då jag såg en äldre dam gå över gatan iklädd endast kofta, byxor och sandaler. En gångstil som är stel och stapplande och ett ansiktsuttryck som inte signalerar någonting och ögon som bara tittade framåt. Och ensam.

 

Det var något som inte stämde.

Och jag har såklart min kunskap som sjuksköterska bakom mig för att se och observera ett beteende, som i detta fallet helt solklart handlade om en kvinna som har utvecklat en demenssjukdom. Får lägga till min egen erfarenhet av att min mamma dog i just denna sjukdom, gjorde att jag förstod att hon var vilsen och jag kände att jag behövde agera.

En koll i backspegeln och ser att damen genar över gräsmattan, det var då jag tog beslutet att vända bilen och åka efter henne.

Hon hade ramlat 


När jag kom körande och precis parkerade bilen på trottoaren så såg jag damen ramla omkull. En annan kvinna som kom gående samtidigt som jag kom, gick fram till den äldre kvinnan. Och jag såg direkt när jag kom fram till henne liggande på gräsmattan att hon var förvirrad och rädd. Och jag både såg och förstod att hon hade en demenssjukdom.

Fick hjälpt henne upp efter att ha kollat så hon inte hade skadat sig. Frågade vad hon hette och hon svarade snabbt ”INGER” och jag presenterade mig själv. Efter det frågade jag om hon ville åka bil med mig och det ville hon GÄRNA göra. Ja sa hon, kör dit och pekade med hela armen.

Körde henne hem i min bil

Jag anande vart hon bodde och körde bort till det demensboendet och såg då en personal som jag anade var ute och letade efter ”INGER”.

Vevade ner rutan och frågade om hon letande efter ”INGER”? Och det gjorde hon.

Väl framme vid entrén så ville inte damen gå ur min bil. Hon satt så bra där. Och jag förstod på hennes sätt att försöka förklara med hennes ordförråd som ännu fanns kvar, att hon inte ville gå in där.

Vem fick ur henne ur bilen?

Det tog ca 20 minuter för tre olika personal att försöka få ur henne ur min bil. Och min reflektion i detta är också hur betydelsefullt det är VEM som kan klara att göra detta. Hur viktigt det är med att känna personen väl och vilket bemötande man har.

För när den tredje personalen kom som också var den som lyckades få ur damen ur min bil, var också den personal som ”INGER” gillade och hade tillit till. Det märktes väl. För denna personal pratade med ett tonfall som var fint och lyhört och inlyssnande till ”INGER” och lugnt. Det var fint att se. Och ”INGER” kom ut ur bilen och gick med personalen in på boendet.
Samtidigt som det gör glad att hon kom hem så gör det mig också ledsen. Ledsen över denna sjukdom och som också påminde mig om mina mammas situation de sista åren innan hon dog. Att bli så förändrad och inte ha någon kontroll samtidigt som man känner att man inte är hemma. Rastlös och orolig.

Men hur mycket tid tog detta från min tid?

Detta tog nog ca 40 minuter. 

Inte alls mycket och jag och min son fick bara en lite senare lunch än vad som var tänkt från början men vad gjorde det? Ingenting.

Jag är så glad att jag agerade och förhoppningsvis kunde förebygga ett försvinnande eller att damen hade råkat illa ut på något sätt.
Det blev ett lyckligt slut.

Vad tror du?

Är det tidsbrist som gör att vi inte agerar eller tror du att det kan vara en rädsla? Eller tror vi att någon annan gör det?
Eller?